Vi kommer till Schiphol för att ta flyget hem efter några dagars filmande i Amsterdam. Jag har lyckats få ner mina kläder, datorn, sladdar, necessären och det andra i en väska som klarar gränsen för handbagage. Tommy däremot har en hög aluminiumväska på fyra hjul som rymmer all hans utrustning, kameror, mikrofoner, lampor, batterier och kablar.
”Tyvärr, det är för sent att checka in den där väskan”, säger tjejen i den ljusblå uniformen efter att Tommy lyft upp den på vågen bredvid hennes incheckningsdisk.
”För sent?”
”Man måste checka in bagaget en timma innan”, förklarar hon samtidigt som hon tittar ner på skärmen.
”En tim… jaha, och vad ska vi göra då?”, frågar vi nästan i kör.
”Tja, inte vet jag, antingen får ni lämna väskan här eller så får ni väl boka ett senare flyg.”
”Ett senare flyg, men vi har biljetter på det här flyget, vi kan inte bara boka om utan att förlora alla pengar och dessutom behöver vi komma hem.”
Hon tittar bort.
”Kan vi få tala med någon ansvarig här”, klämmer jag ur mig och försöker hålla mig cool.
”Tyvärr det finns ingen chef här.”
Tommy och jag tittar på varandra med stora ögon.
”Vad gäller saken?”, säger plötsligt en av hennes kolleger som sett det hela lite från sidan.
”Dom vill checka in en väska och jag har sagt att det för sent”, säger den förste.
Den andra tjejen tittar på sin klocka och säger, ”men deras flight går precis om en timma, så när de kom var det mer än en timme innan avgång”.
Lite motvilligt checkar hon in väskan och vi beger oss bort mot säkerhetskontrollen.
På flyget hem sitter jag och tänker på vad vi skulle gjort om inte hennes kollega dykt upp. Vi hade ju inte lämnat väskan kvar, det är säkert grejer för 100 000 i den. Skulle Tommy blivit tvungen att boka ett senare flyg, för säkert många tusenlappar?
Någonstans över Danmark slår det mig hur viktigt värdskapet blir när vi möter människor som är helt utlämnade åt oss, som inte har några val, som inte bara kan skaka på huvudet över servicen i en butik och gå till annan.
Jag tänker på mannen som hade ett par dagar kvar att leva där han och hans sambo ville hinna gifta sig och tjejen på kommunen som struntade i regeln om att man måste ansöka om vigselförrättare minst 14 dagar innan, så att de precis hann byta ringar.
Jag tänker på brottslingen som kommer till anstalten. Även om det är ett fruktansvärt brott som har begåtts, att den människan ändå möts med respekt, värdighet och omtanke.
Eller när jag kommer med min far till Karolinska sjukhuset för att lämna några prover i slutet av hans liv. Jag och taxiföraren kliver ur, tar ut rollatorn, lirkar sakta ut pappa från framsätet. Han tar den, börjar gå och faller framåt, rakt ner i asfalten. Han slår upp ett sår på ena knäet som börjar blöda. Där ligger han. En gång en stor och stark människa, nu någon som inte kan ta sig upp av egen kraft, utan behöver två vuxna för att få upp honom. Jag glömmer aldrig hans förtvivlade ögon som nästan ville be om ursäkt för att han ställt till det. Hur vi sedan sitter där i väntrummet, efter att någon torkat bort blodet på honom, och väntar på en sjuksyster. Tänk att en människa kan bli så liten.
Jag tänker på barnen som är i våra händer. Hur de behandlas hemma, i skolan, när de kommer till skolpsykologen, befinner sig i krig eller fattigdom och hur de möts av alla oss vuxna.
Jag tänker på Stefan Einhorn som berättar om hans besök på ett äldreboende där en gammal kvinna bad att få känna på hans hand. Efter att hon utforskat den en stund sa hon, ”det är samma hand”.
”Hur menar du?”, sa Stefan lite förvånat.
”För många år sedan skulle jag opereras, jag var väldigt orolig. Plötslig kom kanske fem personer i gröna kläder och hattar och ställde sig runt mig. De pratade om mig, sedan gick de vidare. Jag förstod ingenting om vad de talade om. Men efter en stund kom en av dem tillbaka, tog min hand och bad om ursäkt för att de inte talat med mig, han förklarade att operationen skulle gå bra. Det var din far Jerzy Einhorn, jag glömmer aldrig den handen, hur viktig den var för mig. Och du har samma hand.”
Är det någon gång vi ska vara på vakt på oss själva är det när vi möter människor som inte valt att komma, eller som befinner sig helt i våra händer.
Är det någon gång våra händer måste vara välkomnande, mjuka och omtänksamma, och aldrig låta en människas värdighet gå förlorad, är det då.
Text: Jan Gunnarsson