I många år gick jag runt och tänkte på varför jag återvände till vissa människor. Det kunde vara en frukthandlare, en sjuksköterska jag kände ett extra stort förtroende för. En chef jag uppskattade att arbeta med. Varje gång jag mötte en av dem, hände något. Den oro, eller fråga, jag bar på besvarades på ett sätt som gjorde att jag trodde på svaret. Och det blev ett möte mellan två människor istället för att jag råkade vara medarbetare, kund eller patient. Jag kände mig mer som en gäst, där de bjöd in mig till sig och var måna om att jag skulle lyckas med det jag höll på med.
De uppträder som värdar, slog det mig en dag, värdar som utövar värdskap. Då blir alla människor de möter naturligt deras gäster.
Som med alla stora idéer vi får i livet, tog dessa tankar snart över helt och hållet. Jag träffade på liknande människor överallt, såg sambanden och började sätta ord på mina känslor, och med huvudet proppfullt av idéer ringde jag Olle. Vi hade träffats tio år tidigare och jag gillade hans sätt att skriva. Varmt, rakt och inte för krångligt. Och tillsammans satte vi oss ner och började skissa på vår första bok.
Vi träffades och snackade, gick igenom mina anteckningar, och filtrerade allt genom våra olika bakgrunder. I maj 2002 kom så vår första bok ut. Och vilket mottagande vi fick! Läsare mötte upp från alla tänkbara håll och överöste oss med mail som sa ”äntligen är det någon som sätter ord på den där känslan jag haft i alla år”.
För så är det. Värdskap är ingen hjärnkirurgi eller ens hokus pokus. Du kan kalla det simpelt bond- förnuft eller god uppfostran, det gör oss inget. Det enda vi vet är att vi är många därute som tycker att det glömts bort i dag. Att själva mötet med en annan människa fått något konstruerat över sig. Att våra invanda system tagit över, vilket lett till att vi inte ges någon chans att se det mänskliga i gästens önskan.
(Från inledningen av Det goda värdskapet, skriven av mig och Olle Blohm.)