”Eudaimoni.”
Jag hade aldrig hört ordet tidigare och när huvudläraren för mitt program på Stanford visade ordet på tavlan var jag tvungen att säga det tyst för mig själv. Eudaimoni. Eudaimoni. Hmm.
Men låt mig få börja från ett annat håll.
När man tänker värdskap är det lätt att se hur det handlar om att välkomna andra, som kunder, patienter, besökare eller vad nu skälet att vi går till jobbet kallas, och vi inser snart att det på samma sätt är en fråga om hur vi som kolleger välkomnar varandra. Att vi möter människor med respekt, värdighet, omtanke och medkänsla, oavsett vilka de är.
Vi kan tycka att vi människor är olika. Och visst, vi ser lite olika ut, tror på olika saker, bär med oss olika erfarenheter och drömmar, vi har levt olika länge och har olika talanger och gåvor.
Men på ett djupare plan är vi alla lika. Vi vill alla vara lyckliga, fria från smärta och lidande, vi vill alla att det ska vara bra för våra barn, vi har alla föräldrar, och allas resa genom livet slutar på samma sätt.
Att välkomna människor är att se olikheterna och samtidigt se att var jag än kommer i världen så vill människor mötas med respekt, värdighet och omtanke. Det är grundläggande värden som handlar om att vara människa.
”Hallå, vi har överseende med att era saker ibland inte funkar och går sönder, bara ni behandlar oss med lite medkänsla, att vi får information, att vi känner att ni förstår vår situation” vill jag ibland säga när jag och står och väntar på ett flyg eller tåg som aldrig kommer och det är tyst i högtalarna. ”Vi är faktiskt människor som står här.”
Det här kallar jag det yttre värdskapet.
Men allt börjar med hur vi välkomnar oss själva, det inre värdskapet. Hur vi förhåller oss till oss själva, att vi möter varelsen vi ska leva varje dag av vårt liv med, som vore det en god vän. Livet går upp och ner, vi gör bra och mindre bra saker. För vi är människor. Lite mer av självmedkänsla skulle göra oss gott.
Att välkomna sig själv handlar om att vara sann mot sig själv och det vi värderar och att inte sälja bort det för något yttre vi tror ger oss framgång. Jag brukar fråga en människa som berättar att hon fått ett nytt jobb, ”vad kostar det?”
Tillbaka till ordet. Eudamoni.
Kelly som står där framför oss i ett 30-gradigt Kalifornien berättar att människan som strävar efter att vara lycklig, kan uppnå det på två sätt. Ett hedonistiskt, där vi strävar efter att maximera glädje, bra relationer, att vi söker efter att bli framgångsrika. ”Får jag allt det där så blir jag lycklig”. Enkelt uttryckt så finns lyckan på NK för en hedonist.
Det andra vägen till ett bra liv handlar om att leva eudaimoniskt, efter sina värderingar, och det som är ”jag”, det vi tycker är viktigt, vilket kan vara saker som rättvisa, solidaritet, att vara en författare, osv. När vi är absolut sanna mot oss själva, så landar lyckan likt en vacker fjäril hos oss. Eudaimoni. Något Platon och Aristoteles talade om och som vi ibland beskriver som dygdetik.
Människor som är inkluderande, välkomnande och öppna verkar vara lyckligare än de som inte är det. Efter att ha träffat och intervjuat människor som ”lever” värdskap hittar jag att de gemensamt har ett antal grundläggande karaktärsdrag och värderingar som de lever efter. De kan sammanfattas i följande sju:
- Tjänande före egennytta
- Ansvar före undvikande
- Helhet före delar
- Omtanke före likgiltighet
- Kunskap före arrogans
- Dialog före konflikt
- Glädje före tungsinthet
Att stå för sin värdegrund är inte alltid enkelt, vi måste ofta kompromissa. Men när jobbet, uppdraget, kostar för mycket, kanske vi ska välja att vara sanna mot oss själva och tacka för oss.
Jag själv har vid några tillfällen avstått ett uppdrag, när jag känt att vi inte delar samma grundvärden. Vid ett tillfälle ringde jag tillbaka efter en träff med ledningen för ett av Sveriges största konsultföretag inom HR och tackade för intresset, men ”Janne” passade inte in i deras kultur. Jag har sagt upp mig från ett jobb där det ”kostade” för mycket och ibland utan att ha en aning om vad jag skulle göra.
Allt för att kunna vara så sann jag kan mot mig själv vilket jag tycker jag är värd.
Kanske man skulle lägga till ”Mod före trygghet” som en grundvärdering för en värdskapare.